han, han, han är riktigt fin

Simon är ofantligt toksöt men han har inte tid för mig alls, för han sitter och talar i telefon med någon och jag vill veta om det är någon rival till mig för de har pratat så otroligt onödigt länge, liksom fem minuter är för mycket för mig, han borde ju ringa mig! Så jag sitter och lyssnar på en av hans låtar och hans röst har borrat sig in i mitt hjärta och jag saknar-saknar-saknar någon. Eller ja, honom. Fölt av ett hihi som vill fortsätta hur länge som helst.
Jag har insett att det är visst bara jag som tycker det här är jätteudda. Jag är tydligen total normal och inte en riktig liten tönt som har ett liv baserat på internet. Jag känner faktiskt värre personer, som är tillsammans utan att ha träffats, i flera år. Eller värre. Men jag är bara kär än så länge.
Han är tokfin men det tycker inte Amanda, men det är ju bara för att hon sett bilderna som ligger på den här datorn, på dem är han full och ibland, bakfull. Och på en är han misshandlad, men lika råvacker ändå. Fan alltså :)