party party party ...

Usch skithelvete faaaaaan.
Exakt så känner jag nu. Jag vet inte riktigt vad det är, jag är bara så deppig. Inte gråtledsen, men helt enkelt inte glad eller på topp alls. Det är konstigt. Jag tyckte jag var glad nyss. Jag ska försöka se över det här, föröska hitta anledningarna som kan vara skyldiga till det här humöret, som hållt i sig ungefär tre dagar nu:

• Jag känner mig sviken, det är jag som hör av mig och hon verkar måttligt intresserad varje gång nästan, det känns inte så vidare roligt och man är inte riktigt säker på hur mycket man betyder egentligen, för även om hon säger det så vet jag inte om hon menar det på riktigt. Hon säger ju sådant där till alla.
  
  
• Kärleken, jag skulle beskriva det;
  - Det går sakta men säkert
  - Det är ju bra
  - Förresten, det går bara sakta.
  
  Jag gillar inte det, jag vill att det ska hända något, det går faktiskt för sakta för att jag sa hänga med och går vi två steg framåt tar vi alltid ett steg tillbaka efteråt, det känns otryggt och oroligt.
  
  
• Jag är tydligen en billig slampa med avsaknad av liv. Sagt av en människa i umgängeskretsen, jag gillar inte henne men jag måste stå ut med henne regelbundet, därför är det ett prblem, annars kunde jag ju skitit i det. Det värsta; alla hörde det men ingen sa något. Då kände jag mig inget värd. Då kände jag mig kränkt av hela rummet.
  

Jag ska till Stockholm snart, vi ska inte träffas, Simon och jag. Jag ska gå i secondhand-butiker och strosa runt. Jag har ingen ärlig lust.